Efter lite tanke på detta så kom jag fram till att nej. En del av mitt liv just nu är att vara sjuk. De är jobbigt att vara en frisk själ i en sjuk kropp. De är just de jag är. Just nu skulle jag älskat att ha jobbat min sista helg på gröna lund. Loggat Robinsson eller haft grymma fester i Stockholm. I mitt vardagsliv är jag inte bitter över detta, inte alls faktiskt. Jag lever som jag kan och gör de som funkar. De är just när jag sätter min här framför bloggen och börjar skriva som de kommer ut. Och de är väl de som är mitt sätt att bli av med de.

De jobbigaste är rastlöshet. Att vilja så mycket men inte kunna. Eller suget man får. Jag har aldrig varit så tråningssugen som jag är nu. Precis innan jag fick "hjärtproblemen" så hade jag fått börja träna precis med min sjukgymnast. De är visst jätte viktigt hur man tränar när man har "reumatiska" problem för att inte få återfall av värk osv. Så jag hade precis fått börja motions cykla, vilket är underbart efter att knappt ha kunnat gå i ett halv år. Och varit orolig varenda kväll för att inte kunna komma upp på morgonen.

Men när de börjat gå bättre så kom de här. Tråkigt nog. De finns för tillfället knappt någon mening med att gå upp på morgonen och det är de som gör de svårt. Men nu är de bara några dagar tills jag ska till hjärtspeciallisten och jag hoppas så sjukt mycket på att jag får börja jobba igen då. Men som man alltid kan tänka. De kunde varit värre. De finns de som har de värre och de klarar ju av allt varför skulle jag då inte klara av en vecka till utan att jobba? Eller att vara sjuk ett tag till. Ha lite ont är ju inte hela världen.