Ja de kanske inte låter så roligt men just nu är de lite de jag längtar efter. Nu menar jag inte gå upp tidigt på morgonen och alla vardagsrutiner. Utan att kunna utföra dessa rutiner. Och inte behöva som 20 åring säga att man inte kan vara med och spela brännboll för man har en ledsjukdom.

De är ganska tungt att behöva säga att man inte kan dricka vissa dagar i veckan för man måste ta cellgifter för att kunna gå. Eller att man behöver gå och lära sig ta sprutor på sig själv när man inte ens har haft sitt första heltidsjobb.  Men de som är de jobbigste är speedet. Jag går så sjukt sakta, jag är nämligen inte så duktig på att berätta för folk om min sjukdom då jag hatar allas sympati. De som är dåligt med de är att de är svårt för människor att förstå hur pass ont jag faktist har eller varför jag faktist gå så sakta som jag gör. De är inte för jag är lat eller vill vara sölig utan för att jag har ont mina fötter man inte ge mig högre fart än vad jag går. De är de sjukaste att jag måste säga till mina vänner att de går för fort för jag är 20 år och har en slags reumatisk sjukdom. ?!

Men jag försöker att inte gnälle eller vara bitter utan göra de till en spänning i vardagen ska jag komma upp i dag eller ska jag behöva sitta med fötterna i högläge hela dagen :P nej så illa är de inte längre. Jag är mycket bättre nu än vad jag var innan. I mändags började jag med en ny medecin också som kostar inte mindre än 11 000 för fyra sprutor som räcker en månad.  Som jag har mycket goda förhoppningar om.

Tack sverige för högkostnades skyddet!